22280

Dagen kommer till sin ända
Månen skiner klart
Dagen räddar den sömnlöse
Solen likt vattnet ger liv och tar liv

Vad vore träden utan sol?
Och hur skulle fåglarna navigera
Och varje stjärna är en sol säger de

Jag tror inte det
skulle vår sol också vara en stjärna?
Lever det folk i en annan galax, eller stjärnsystem?

Då är vi små
Och våra problem och bekymmer syns oviktiga men viktiga för oss
Och helheten
För vi tillhör ju alla helheten.
Eller?

Varje gång gräset står starkt då är det ok
Vilket problem som helst det löser sig
Inte ska vi människor falla?
Och gräset stå?
Syndaren straffar sig själv
I packet är vi alla människor onda
Och ledaren bär skulden

Den som tar sig ur ett gäng
Får leva ensam ett tag
Såvida man inte byter
Det är väl samma sak med jobb

Solen går ändå upp
Och månen också
Skillnaden mellan månen och solen är
Att månen står inte stilla
Därför är solen så stor
Det ordnar sig
Om planeterna fick sina former
Som upptäcktes först miljoner år senare av oss människor
Så är väl en småsak inte så viktig
Och inte värt så mycket tid att lägga på
Sover man drömmer man
Och problemen är borta när man vaknar
Likt drömmarna som alla försvinner
Gräset står upp efter vintern

Lägger sig på vintern

Gör samma sak när tiderna är hårda
Men sluta inte

Min lilla diktblogg jippie
Maj 2009 15:e hej då

Första dagboken på året. Känns som om det gått länge.
För länge.
Men ändå inte.
Vad händer nu? Ingenting.
Som vanligt
Som alltid.
Som det ska vara.
Som det varit.

Har egentligen inte mycket att skriva. Om mig själv. Har aldrig kunnat. Tror jag har för livlig fantasi för det. Kommer alltid in nåt annat. En karaktär. En figur. Som inte finns i verkligheten. Som jag träffat någon gång. Fyllt i alla glapp. Alla de saker som inte fanns där. Som jag fyllt i. Som inte behöver vara sant. Men kanske är det. Kanske inte. Det kan man aldrig veta. Kan aldrig lära känna någon sådär. Jag kan inte. Folk kommer och går. Jag går. Det är därför. Inget varar för evigt. Vill inte bli kvar där, själv. Som om jag varit den som blivit lämnad. Ensam. Tomhänt. Utan chans att komma ut. Utom att gå bakåt. En mil. Som känns som några meter. Kanske en kilometer. Kanske mindre. Man kan aldrig veta. Hur långt man gått. Bara att man gått långt.

Var vill man komma egentligen? Vet folk det? Visste vi det. Skulle vi vara där. Så fungerar människan. Så fungerar jag i alla fall. Om det inte är så. Jag vet inte.

Klockan tickar. Och sekunderna blir fler. Känslan av att vilja göra något. Men inte kunna. Vet inte. Vad. Något. Kanske. Bara en massa kansken och inga raka svar. Förstår nu att jag skrev för snabbt som liten. Tankarna, pennan. Allt hängde med. Skriver snabbt nu också. Tur att man kan behärska, kanske inte, kontrollera tangentbordet. Min gamla gick sönder. Den innan den med. Spelade spel för mycket. Spelar inte spel längre. Jo, Wii. Men inte datorn. Senaste spelet jag spelade var "Portal". För lätt. Inte riktigt. Innan det Half life, tror jag. I alla fall spel som jag faktiskt klarat. Rädslan från barndomen att inte klara av saker. Spel. Komma halvvägs och sen blir det för svårt. Och sen blir man rädd. Känslan att inte vara värdig. Tillräcklig. Insläppt. Känslan av att hela jorden skulle kollapsa.

Är en tv-spelsnörd. Spelar för mycket. Men ändå inte. Inte längre. Hela nätter framför datorn. Datorn på till morgonen. Sälja saker. Så man kan köpa saker. Till sin gubbe. Oändlighetsspel. Som inte kom fram till nåt. Jag spelade Half life istället. Det kom fram till nåt. Ett slut. Men första gången jag spelade det så klarade jag det inte. La ner. Började om från början, månader senare, år, hmm något var ändrat. Klarade det då.

Livet går vidare. Tv-spelsnörden ljusnar till när ett nytt spel släpps. It's a curse. A gift.
Men det åtsido. Inget i mitt liv händer som är värt att skriva. Typ, idag vaknade jag. Såg på klockan. Gjorde si och så. Jag är för hemlig. Mitt liv är hemligt. Ingen får veta. Inte jag, inte nån. De som tar hand om minnen vet. Hjärnan. Alla arbetare. Där inne. Själen. Gud. Kan inte gömma nåt. För honom. Och det skrämmer mig. Rädslan skrämmer mig. Rädslan över att bli rädd. När man blir rädd kommer alla känslorna till ytan. Tränger igenom isen. Flyter där ett tag. Tills man stoppar ner dem igen. Jag skriver för snabbt. Tänker för snabbt. Konstigt nog hänger de ihop. Hinner med. Ingen, ingen, ingen, ingen.

Förändra. Svårare än man tror. Bara att göra't. Bara att förändra. Men man måste planera. Innan man ändrar. Annars blir det ingenting. Det blir som det bara var innan.
Möbler på nya ställen.
Ett nytt rum.
Men det är som det gamla.
Samma väggar. Samma form.
Men möbler på nya ställen.
Och nu trivs man. Tills det blir dags på nytt. Att möblera om.
Jag möblerar inte om längre.
Trivs som det är. Det är annat.
Som måste förändras.
Inte jag. Inte huset.
Något annat. Någonstans.
Tills.
Vi är där.
Då vet vi. Om det ändrats eller inte.
Vi kan bara veta om vi finns genom andra. Så det gäller att.
Finnas eller inte.
Det är frågan?
To be or not to be.
Har aldrig tänkt på det så filosofiskt.
Jag är glad när orden kommer till mig. Och inte glad när de inte gör det.
Glad när jag tänker snabbt. Och ledsen när jag tänker sakta.
Eller så byter man ut orden.
Men då får man ändra meningarna.
Rädslan för att finnas.
Tillbakagång, spolande, spola tillbaka.
Du är spolad.
Du finns inte.
Sitt kvar.
Så börjar nästa film.
Du vill inte se nästa film, säger du.
Men så börjar den och du ser den.
Och går ut nöjd. Men ledsen. Ledsen över att aldrig sett.
Den film du ville se.
Hyr den på dvd när den kommer ut.
Nörden signing out. Människor är djur. Och människor. Lita inte på de som är djur.

Ångest.

Förutom det är det bra. Sov länge idag. Väcktes av att en telefonförsäljare ringde och somnade om. Fånga dagen. Känns som ödets ironi. Kan inte sova förrän jag presterat nåt. Fyllt dagen. Fångat dagen. Så omöjligt men antagligen möjligt. Vad ska man göra liksom? Dagen går förbi en utan att man hinner tänka, än mindre fånga den. Kanske betyder att man ska göra nåt. Finnas. Leva. Vara medveten. Längta. Sätta sin prägel på världen. Och sen sova. Och vakna. En ny dag börjar, varje gång man vaknar.

Laddade ner en skiva av Guns n' roses. Deras nya. Den är bra. Balladerna är bra. Axel Rose har bra röst.

Förutom det. Skrivit lite på poeter.se och lite här. Novell.nu strular och ibland vill man inte skriva där längre. Men vad kan man göra, speciellt ställe det där även om de flesta novellerna suger där. Orkar inte läsa det där, läser vissa, väldigt sällan. Don't want to pollute my mind. Pollenisering. Måste sprida pollen. Med humlor, getingar eller andra insekter. Till och med andra djur.

Förstår att vattnet inte är till för mig. Kan inte sitta utanför det och längta... om att hoppa i. Måste leva i det.

Som en fisk. Ja vi är fiskar.
Det är sorgligt egentligen, vattnet är kallt.
Men värme finns i den
Nyår snart. Om två dagar, eller en och en halv.
Nytt år. En sekund läggs på på tiden. Så vi får alla leva en sekund längre.
Dumma jord som inte kan snurra i takt med våran klocka.
Kanske det är klockan som går fel.
Och inte vi.

Drömmer mycket. Mest. Borde kanske leva i verkligheten. Men verkligheten är så tråkig.
Måste leva. Realistiskt. Byta om skinn och bli någon annan. En människa som har det lättare. Som inte har alla dessa komplikationer varje gång man ska göra något. Vi är fiskar.

Det mesta tes smått på avstånd men vid närmare titt är de större än man kunde tro. Kanske oändliga. Innan vi hinner besöka stjärnorna kommer vi att ha utrotat oss själva miljoner gånger, om kanske inte i oändligt många gånger.

Det blir bättre sen (men svårare) det blir bättre men svårare. Egentligen ändrar ingenting på sig, för ju mer världen ändrar på sig...

Vaknar och hoppas att allt ändrat sig. Men allt är sig likt. Vill inte vara som nån annan men är (glad?) glad att jag är jag.
Vill inte byta plats med nån. Men ibland känns livet... annorlunda? Inte som det var förr. När man var barn. Allt var så enkelt då. Och problemfritt. Fast allt inte stod rätt till kände man ingenting. Mådde bra fast det var kaos runtom en.

Kan inte klaga. Snart nytt år. Snart nya tal i åldern. Mycket på gång och mycket som måste förändras när man blivit ett år äldre. Fast kan man verkligen förändras på en dag? Helt och hållet? Jag tror det. Allt är ju möjligt.

Vill inte mycket. Bara klara mig. Men just nu känns det som om...
Vet inte.

Det ordnar sig. Är som en katt. Katter klarar sig alltid. Och vi kan klättra i träd!

Livet har inget avslut. Man kan aldrig lägga allt bakom sig och börja på nytt. Allt hänger efter. Det går hela tiden vidare. Finns inga avbagagering nånstans. Fast man kan (kanske?) omplacera saker i sina väskor. Så det blir lättare, eller mer smidigt och enklare att bära.

Dag ett. Inget nytt. Dag två. Inte mer än förra dagen. Dag tre. En helt ny upptäckt. Allt ändras.

Vintern blåser.
Växthuseffekten
ger inga fler vita vintrar
Hade en dröm
Det regnade i nordpolen.
Eller var det alaska?
Vet inte, tror det var lite av varje
Men det skulle tydligen sprida sig
Onaturligt väder världen över
Men det gjorde aldrig det
Eller var det jag som vaknade?

Tror det ordnar sig. Tror inte vi människor kan förstöra jorden på några år då den funnits så många år tidigare än oss. Enligt min regel kommer det som funnits innan oss att finnas efter oss.

Det regnade idag. Mörkt mörkt mörkt. Gillar när det är ljust ute, på vintern, så få timmar då man ser solen, eller den blåa, gråa, himmeln.

Man får sakna solen tills det blir vår, sommar.

Saknar vita vintrar med massa snö och trafikkaos. Då man fryser om näsan och öronen. Kinderna. Läpsyl och mössa. Saknar minusgrader.

Fabriker och godis.

Påsar och tidningar.
Dvd på köpet
Fåglar fåglar fåglar
Fåglarna

Tepåsar och varmt vatten
Mjölk och mackor med knäckebröd
Gratisbiljetter till veckans konsert

50 öre brukade vara mycket pengar
Och tv, ztv som var reklamfri

MTV var softare
Och ettan och tvåan tittade man aldrig på
Förutom då det var... björne?

och det brukade snöa
på vintrarna.

Snö och slask
och en bil som jagade en
för man hade kastat snöboll på den

Det var tider det
när man var liten
och allt var enkelt.

Tjatig dag en massa snö och lite yrväder. Mörkt mörkt och mörkt. Varit i stan. Åkt buss. Suttit still. Undrat. Champagne och några glas. Fest. Och lampan tänt. Undrar vad för slags liv jag får leva i nästa liv? Varit på stan och handlat lite. En bok* och ett... vill inte berätta för det är löjligt. Snö på morgonen, snö på kvällen. Sova. Borde sova. Tidigare. Långa kvällar. Reglera vädret. Sömn. Sova iaf åt ett, hållet. Vakna tidigt. Och aktivera! Växer. Vuxenlivet kryper på som man minst anar. Blir vuxen (men inte helt). Kanske när vinstället kommer in. Och sambo och flickvän och Liv. Klagar inte, fast det ska man göra. Klaga är att växa. Ändra. Slå sönder idén. Komma med en ny, eller inte. Ändra till nåt bara. Undrar om jag kunde uppfinna nåt. Bli rik. Är inte den typen. We work hard for a living. Here. It's raining men. Men, men men men. Och men. Måndag idag. Första dagen på veckan. En ny början. Ändå gammalt. Har funnits flera måndagar förut. Många i mitt liv, och många före mig, alltför många. Folk har krigat på en måndag, älskat på en måndag, och ätit på en måndag. Gräshoppor, äter sina partners på en måndag? (Vissa arter). Eller var det gräshoppor? Vakna. Vakna. Vakna. Vakna. Gå inte ut från huset. En ny dag och solen går upp igen. Jorden. Snurrat ett varv runt sig själv.

Början på nåt nytt och slutet på nått gammalt. Ändå hänger det med, som en halsduk som hänger efter arslet. Går aldrig ur. Blir bara fler. Tills man slänger alltihop. Fast det hänger med ändå. Kunde, önskar jag kunde avsluta. Börja om på nytt. Det förflutna hänger med en vare, sig man vill, eller inte. Som en svans. Som blir mer och mer. Kanske därför gamla inte har mycket ork? De har så mycket förflutet. Döden kanske avslutar det hela. Men man bär väl med sig sina erfarenheter?

Önskar. Önskar.  Önskar. Önskar. Önsketänkande. Försöker vara realist men jag drömmer för mycket.

*bok köpt: svart flicka vit flicka